Möjligtvis entreprenör, men jag klär inte i kostym.

Ska man ha kul på jobbet eller inte? Hur tänker du om det, Anders?

Vi 80-talister har hela vår uppväxt (möjlig generalisering) fått höra att vem som helst kan bli vad som helst och att man ska göra det man tycker är roligt. Förutom att man förhoppningsvis kommer på att: vem som helst inte kan bli vad som helst. Fram i tonåren eller så, tror jag att den andra delen kommer bli vår stora akilleshäl i framtiden.

Att jobba med det man tycker är roligast skapar ofta en ohållbar situation där risken för att gå i väggen ökar som snödjupet ökar vid snöfall. Ni vet, honungfällan. Att sitta och jobba med det man tycker är roligast i hela världen gör att man suddar ut gränserna för när man ska sluta, hur mycket raster man ska ta och hur mycket man får stressa inför en deadline och som någon smart människa berättat för mig under hela min uppväxt: Ju längre man flyttar sina yttersta gränser, desto längre flyttar man också sin mittpunkt. Det leder till att man kommer börja försaka saker som man skulle lagt sin fritid på. Familj, vänner, andra hobbys, etc. Hur hårt man än jobbar och hur mycket man än sliter så kommer dina arbetsuppgifter inte besvara din kärlek, för de äro endast vad de vara, arbetsuppgifter.

Det finns också en annan risk med att jobba med sitt största intresse. Intresset blir tråkigt. Om du för tre år sedan hade frågat mig om vi kunde gå på någon konsert hade jag utan att veta med vilket band (några få undantag) svarat; självklart! Idag går jag inte på konserter längre och gör jag det så kan jag sällan njuta av dem. Konserter är för mig en jobbsituation och det har också format mitt sätt att se på konserter. Jag kan inte slappna av, funderar konstant på hur jag själv skulle mixat ljuded, vrider mig när någon spelar fel eller falskt och är oftast mest bara kritisk när jag går därifrån.

Därför är det viktigt att se till att man har tråkigt på jobbet, så att man kan ha roligt all annan tid. NEJ! Förtusan! Klart du inte ska ha tråkigt på jobbet, men tänk över ditt karriärsval ytterligare en gång om du får göra om ditt stora intresse till ett jobb. Att har kul på jobbet handlar om så mycket mer än om bara dina arbetsuppgifter. Själv ser jag hellre att mitt jobb uppfyller fyra följande kriterier, än att jag jobbar med det jag tycker är roligast:

– Att jag blir sporrad och uppmuntrad av min chef.

– God stämning bland kollegorna.

– Högt i tak och möjlighet att misslyckas.

– Att jag får konstruktiv kritik och feedback.

– Rimliga arbetstider.

– Kreativ och skön miljö.

Så sluta upp att jobba med din hobby, skaffa ett lite tråkigare jobb och få tid över till att ha en kul fritid också, för som en god vän till mig en gång sagt. Han hade för några år sedan ett väldigt tydligt drömyrke som är väldigt långt ifrån det administrativa vändapåpapperjobb han har idag, men han har grymma kollegor och säger: Samma sekund som jag stänger av datorn så kopplar jag bort jobbet och tänker inte en sekund på det förrens nästa morgon och det är för mig mycket mer värt än att ha mitt drömjobb och ätas upp av det dygnet runt. Det ger mig tid till att faktiskt göra det jag tycker är allra roligast och gör också att jag ser fram emot det. Ingen ser fram emot ett jobb.

Mina tankar. Hiss it och diss it.

En sånhär!

”Social ljudtekniker som uppvisar viss kunskap i matlagning, men stort intresse. Åker skidor så fort möjlighet ges och siktar på molnen istället för trädtopparna. Gör karriär i filmbranschen som ljudtekniker och förväntas ta över världen om han bara ökade sin diciplin.”

Så står det i min offentliga WordPressprofil. Jag tänkte att jag skulle förklara det och berätta lite mer. Så att du som ramlar över detta och inte känner mig får en lite större uppfattning om vem jag är. Vi tar det mening för mening.

Social ljudtekniker. I en nidbild av ljudtekniker som skrå beskrivs de ofta som lönnfeta, svartklädda män med förslagsvis långt hår och yvigt skägg som med större sannolikhet skäller ut dig än hälsar. De finns. Absolut. Men vilken bransch är förskonad från dessa? Jag däremot ogillar folk som är svåra att ha och göra med, så jag försöker vara så lätt som möjligt och det verkar funka ganska bra. Som 21-åring gjorde jag min första stora festival då jag kastades ut bland drygt 20 000 hårdrockare på Sweden Rock och sen dess har det bara rullat på. Just nu sitter jag en hel del och mixar film, men älskar fortfarande att rigga ett PA och bära casear till sena morgontimmarna.

Det har sagts förut och riskerar att sägas igen. Men jag ska försöka börja blogga igen. Läs igenom mina tidigare inlägg så kommer du nog säga som min gode vän och kollega sa när jag berättade att jag skaffat Twitter. ”Ha, vi får väl se hur länge det håller.” Med viss kunskap om mig själv så förstår jag honom, men jag tror också att jag kan vara rätt ute. Det händer mycket. Jag behöver ett sätt att få struktur på mina tankar och föra lite dagbok/arkivering över vad som händer och jag tror att jag kan ha något att säga. Dessutom bör jag enligt Anton göra något med www.andersbranden.se. Alla rätt så att säga.

Vad är det som händer och vad har jag att säga?

Jag har för ett halvår sedan startat upp ett företag tillsammans med några, som blev någon, en, kollega. Det började så bra att vi inte ens hunnit skaffa en riktig hemsida och om vi inte hade behövt sova ibland så hade vi nog jobbat dygnet runt från dag ett. Dessutom så flyttade jag i samma veva (flugorna och smällen, ni vet) till Stockholm där jag och företaget försöker göra karriär som inom filmbranschen. På ljudsidan då, jag har inga skådespelarambitioner eller drömmar (det har nog inte företaget heller, hoppas jag). För det tredje så tänkte jag att en liten startup är väl inget, jag ska bli e-handlare, det verkar som det nya svarta och dessutom så tycker min tidigare nämnda vän Anton att det är kul att komma med tips och glada tillrop. Så en vecka eller två framåt så har vi ett invigningsparty att gå på.

Vi börjar väl såhär. Vi är iallafall igång.

En liten kort liveblogg från Danmark. När man hör hur fantastiskt bra väder det är i Sverige är man lite extra glad för att man hängde med på spontantrippen till Köpenhamn. Här bjuder danskarna på en sån där fotoperfekt mellangrå himmel. Vitbalans for the win! Dessutom bor vi i världens längsta hotell. Det finns här 68 rum per våning och alla ligger på rad. Självklart har jag och Jonatan rum nr 62, vilket innebär att man måste planera lite bättre. Man måste till exempel gå från rummet en timme innan man ska vara i lobbyn och ska man ringa room service måste man räkna med tidsskillnaden, så man inte ringer när den stängt. Dock finns det uppenbara fördelar med Köpenhamn. Till exempel kan man här köpa trelitersdunkar med prima Nunneblod och känner man sig lite sångsugen sådär framåt lunch är det med lätthet fixat genom en sväng till Sams Bar. Där får du kinamat och karaoke till väldigt förnämliga priser.

Dags för ett nytt blogginlägg kanske? Eller borde jag ta min tid och göra något åt rapportbördan? Svåra frågor, men som tur var enkla svar. Ja, nej! Då kör vi.

Senaste gången jag skrev var jag fortfarande i ett lyckorus efter The Last Bounce, men nu har jag lugnat ner mig och står (som vanligt) med båda fötterna någon annanstans än på jorden. Som du kanske förstår blir det en väldans massa om jag skulle gå igenom varenda dag sedan 25:e april, därför väljer jag att återge några väl utvalda dagar. Eller, så väl utvalda är de nog egentligen inte, utan snarare de dagar som dyker upp i minnet. Helt utan kronologisk ordning kommer de nog också bli.

I förra veckan, eller var det veckan innan det? Gjorde jag ett intensivt försök att jobba ihjäl mig, det var inte riktigt meningen, men det blir så lätt så om man inte riktigt tar reda på saker och planerar upp sin tid. På torsdagen kom nämligen Fakiren till stan, min favoritfakir till och med. Han med sina synthar och många kanaler backtrack. På Platens gjorde han en storstilad entre till Red Rock, hur storslagen man nu kan göra på Platens. Det är ju inte direkt någon vidare storslagen miljö, såvida du inte tänder på järn och läder. Kanske inte riktigt den optimala miljön för någon som lite titt som tätt filar på sin fela i stora konserthus. Men kanske är Ignore This ett försök att göra sig lite ostorslagen på gamla dar? Att Rub-a-dub-Tom dessutom väljer bort en ljudteknikers bästa vän (eller bästa ovän), kompressorn tyder ju också på en ganska ostorslagen natur (RED anm: Såhär i efterhand; gör det?). Hursomhelst, när man inte börjar spela förrens halv tolv en torsdag inser en praktikant att han kommer få det lite kärvt med sömnen inför morgondagens jobb. Nerrigg går dock ganska snabbt och klockan fyra rullar Röda Faran och jag in på uppfarten på Borgbacken 7. Ner i sängen efter att ha muttrat lite om sånt som inte är så viktigt och sova tre timmar. Upp igen! Här gör vi en liten avstickare. Ni som känner mig sådär som en bra kompis gör vet att jag har lite svårt för hela konceptet med morgnar. Detta har lett till att jag har en sån där ”härdsmälta-på-film-nedräknings-signal” på min klocka för att vakna. Den gjorde iallafall sitt jobb, men även jag är en fingerfärdig rackare på morgontimmarna och slog av den istället för att trycka på Snooze. Vi kan nu stanna upp och fundera. Varför skulle jag trycka på snooze i första början när jag mycket väl visste att det inte fanns tid för något snoozande? Åter till avstickaren. Jag fick mig i allafall lite mer sömn och en kvart innan jag skulle vara i Linköping vaknade och tyckte att: Borde inte klockan ha ringt? Jag är ju alldeles för trött för att vakna av mig själv. Ni som sett Anders ratta FoH när något går snett framme på scen vet att jag egentligen är ganska snabb och lite av den snabbheten visade jag här. Men inte ens jag är någon Usain Bolt och jag rullade in på firman trettio minuter sen. Det gjorde inte så mycket, för det betydde i praktiken att jag missade morgonkaffet, men det är ju alltid tråkigt att visa upp den sidan. Väl framme på Racketcenter var all scen, tyger och ljus redan uppsatta så jag kunde utan problem lägga lite extra tid på att göra så där fina kabelgator som bara en ljudtekniker kan. Jag satte mig också och ringde ur monitorsystemen, men jag fick som tur var tillbaks den mesta av diskanthörseln till soundcheck. Soundcheck eller soundcheck. Vi kör, ratta lite du. Visst, gitarristen ville ha lite mer av sig själv och trummisen tyckte att jag nog kunde skippa körerna i hans monitor. Men det var nog det. Showen avlöpte utan större problem och jag fick för första gången se någon dra upp tio meter julgirlang från magen. Det var kul och lite läskigt.

Det hela drog iväg lite och halv fem rullade jag och Röda Faran in på uppfarten till Borgbacken 7. Då var jag trött och lite sur. Sen sov jag hela lördagen, ungefär.

Det var väl lite vad som hänt, vad som ska hända är följande. De sista två dagarna på Sounforce på måndag och tisdag, sen bär det av till Stockholm, London, Piteå och sen tillbaka till Rimforsa och två dagar senare Sölvesborg! Riktig festivalsommar i sommar, det gillar vi! Ska du på någon festval, säg till så kanske vi kan ses! För bövelen!

Hej och tack, under och ut, fram och tillbaka och så vidare.

Igår var jag för tredje gången på två veckor i huvudstaden. Den största skillnaden från andra gånger var att huvudorsaken till detta besök inte var jobb. Vi tar det från början.

Uppställning, nykammad och med knuten slips på firman 08:30. In med en dubbelstack EAW750 i Jumpern och en kaffe till resan. Sedan upp till Nyköping och utlast. Fortsätta upp till Stockholm för att som första quest försöka hitta en parkeringsplats.

Historien som följer innehåller mig själv, en 2,5 meter hög Citroen Jumper, en parkeringsvakt och ett parkeringshus.

Då jag inte hade något egentligt ärende till Globen kunde jag inte ställa bilen innanför de grindarna utan fick skaffa mig en parkeringsplats som vilken civilist som helst. Då jag är tämligen oorienterad i Stockholms parkeringshus valde jag att fråga en säkerhetsvakt på Globen om vart jag kunde ställa mig. ”Ta parkéringshusét under Globén” löd svaret. Men är det tillräckligt högt för Jumpern? Den är ju ganska hög. ”Jajjémén, det é lungt!” Dåså. Problemet när man åker in i det parkeringhuset är att det står skyltar om att maxhöjd är 2,4m. Jag gör ett litet försök, det är ju bara tio centimeter och de måste ju ha någon säkerhetsmarginal. Men tyvärr. Ingen lycka denna gång. Vad gör man då som en liten Rimforsabo i den stora staden? Jo, jag kunde ju knappast åka framåt och göra Jumpern till en cabriolet, jag tvivlar starkt på att det skulle varit uppskattat, trots att det börjar bli varmt och vårväder. Vända, så får det bli. Men hur? Ett tiotal bilar står vid det här laget bakom mig och väntar på att få köra in. Det är bara att slänga i växeln med R och höra de vackra pipen som signalerar att här kommer ett backande fordon. Folk börjar tuta, hytta med nävarna och skrika inne i bilarna. Anders ger sig dock inte, han har ju inte så mycket val. Ett bra tag senare jag har lyckats vända 13kubikaren och tagit mig upp på vägen igen. Trött på att alla tutar på mig åker jag bort från Globen så fort jag kan. Efter några hundra meter kommer en Statoilmack och jag bestämmer mig för att: här är det gratis parkering. Stannar bilen, låser och går därifrån.

Klockan 15:00 började sedan Showen och jag väljer att stava show med stort S, för det var verkligen vad det var. Kanske ingen ljudteknisk utmaning, men jag skulle gjort vad som helst för att få sitta där bakom och fundera på om jag borde plocka bort lite mer 300Hz och om man kanske skulle glittra till det hela lite. Så sjukt bra show rakt igenom, frågar du mig har jag inte tillräckligt med superlativ för att beskriva den. Men jag säger som jag brukar. Sjukt i huvudet, stört bra!

Sedan lite middag på det med trevligt sällskap och sen den underbara resan hem. Åkte från Stockholm vid 00:00, kom fram till Nyköping 01:30. Sov en halvtimme i bilen, tittade upp och såg att jag inte kunde komma i närheten av lastintaget på grund av massor, massor och massor folk. Sov en liten stund till och backade intill. Lastade in dubbelstackaren med 750, fick höra att vi missat två mikrofonstativ bad om ursäkt, tackade för att de lyckats lösa det och lovade att jag skulle underrätta chefen om det på måndag. Åkte ifrån Nyköping 03:00, landade utanför Soundforces lager 04:15. Ställde in bilen och hämtade min egen röda fara, tänkte några hemska tankar om is och plockade fram ett kreditkort för att skrapa rutorna. Satte mig i bilen och anlände till Borgbacken klockan 05:02. Då sjöng fåglarna och solens första strålar slickade de översta delarna på horisonten. Drog ner rullgardinerna och somnade.

Det gjorde jag igår. Vad gjorde du?

PS. Simon, förlåt. Jag ångrar så stört mycket att jag inte tog med kameran så det blir en halvtaskig iFånebild. Händer det igen blir det harakiri för min del.

Länk: Gorillaz – Feel Good Inc. Skön låt och skön titel. Orsaken till detta, strålande sol och en ljummen vårbris som sakta virvlade runt i håret en liten stund för att sen dra vidare till att vända upp och ner på några löv.

Såg att jag skriver romanlånga inlägg var och varannan gång, så nu kommer ett litet kortare för att bryta av. Det har inte hänt så mycket varken idag eller igår, förutom att jag behagade att bli ett år äldre igår och fick diverse gratulationer. Det var trevligt. I morgon blir det Stockholm igen och ytterligare ett besök i Globen. Annexet igen faktiskt. Och det var väl ungefär allt.

Förövrigt kan jag berätta att jag via mail har blivit notifierad om att jag vunnit högsta pris i två tävlingar som jag utan min vetskap varit med i. I den ena tävlingen, som en inte alls suspekt organisation i Frankrike höll i, kammade jag hem två och en halv miljon euro och i den andra som jag tydligen var med i på grund av mitt frekventa handlande på Amazonee.com (sidan verkar inte funka, men de kanske håller på med maintenance) blev jag den stolta ägaren till ett mindre slott i USA och en halv miljon amerikanska dollar.  Nu vill de bara veta mitt kontonummer och kod så att de kan sätta över pengarna. De ska nog få min lottorad från i fredags.

Under och in (det är tvärtomspråk för över och ut som är en parafras på over and out).