Möjligtvis entreprenör, men jag klär inte i kostym.


Becoming Insane
2010/04/17, 11:08
Filed under: Uncategorized

Det var en fasansfull tur att jag inte svarade i telefon mellan klockan två och halv fyra i torsdags. Då var jag så nära upplösningstillstånd jag någonsin varit och det hela slutade med att jag fick lägga mig ner på golvet och andas djupa andetag. Vad var nu orsaken till detta? Var nu en god läsare och läs några rader till så ska du snart få reda på orsakerna till detta spörsmål.

Det hela började med en okristligt tidig morgon i onsdags. Klockan 05:00 ringde klockan med det där hemska härdsmältealarmet och det var dags att ställa sig upp, göra sin morgonhonnör och kastas in i ännu en dag. Med ögonen sådär nästan stängda som bara en upp över öronen vansinnigt full Thorbjörnsson kan prestera kastar jag mig in i duschen, ut ur duschen, i mig frukosten och in i bilen. Röda faran får göra vad den är bäst på och i ett vips är jag på firman. Där är det dödstyst. Olåst, inte en människa på platsen och trailer och de bilar som vi skulle åka upp i är borta. Säg för Guds skull inte att jag missat tiden och att vi skulle åka 06:00 istället för 06:30?!??! Jag slänger mig på telefonen och ringer till chifen. ”Ehh, du Jörgen, är jag först på firman eller har jag missat tiden totalt?” ”Ja, vi undrade vart du var i morse, men vi var tvungna att åka”, får jag som svar! Jag hinner tänka många tankar och på bråkdelen av en sekund hinner jag gå igenom de sju stadierna av sorg. Först tror jag inte att det är sant, tänker; Nej, de kan de ju inte?! Försöker komma på något att säga som kan lindra situationen, känner mig lite skyldig: Vem ska nu bygga tolksystemen och hålla koll på allt trådlöst? Tänker sen snabbt; Men vad tusan, de kunde ju ha ringt! Känner mig lite nere och får till slut fram ett accepterande; Okej… ”Nejdå, vi har inte kommit än. Trailern åkte redan vid fem, men du skulle väl åka med oss?” Nalle Puh! Fast med betoning på puh… Först på firman alltså. Nice.

Väl uppe i Stockholm börjar vi snabbt bygga. Lite Q1, lite Digidesign SC48, lite Shure UHF-R och lite backuper. Ganska smutt rigg faktiskt och vi har provspelat allt innan lunch. Efter lunch är det småjusteringar och test och test och test och kontroller så att allt funkar och så kontroll igen. Och så lite småpill. Hade det inte varit för bildkillarna hade jag haft fina kabelgator överallt, men icke. Vet ni vilken väg som är den kortaste mellan två sträckor? Den bildkablaget tar. Alltid. Ingen respekt för kabelgator, alls!

Klockan 18:00 kantrar Saabs vd Åke Svensson scenen för att öva en gång på sitt tal som inte är trettiofem minuter långt utan trettiotvå och en halv. Vilket gör flera inblandade lyckliga. Dessutom infinner sig vid denna tidpunkt en blond dam i kjolsdress och markerade glasögon. I handen håller hon en dokumentportfölj och ser lite allmänt ”snofsig” ut. Min första tanke är att det där skulle vara sjukt kul om det var en sekreterare, för hon såg verkligen ut som urtypen av sekreterare hämtad direkt ifrån en vansinnigt kliché hollywoodproduktion signerad Adam Sandler eller någon liknande gestalt med dålig smak för roliga filmer. Faktum är att hon givetvis var sekreterare vilket gjorde min kväll lite roligare.

EDIT: Såhär i efterhand kan jag känna att poängen dog lite eftersom jag förstorade grejen lite väl mycket. Men jag låter historien vara kvar så kan ni sitta och fundera lite över min sjuka humor.

Jaja, åter till det som är väsentligt. Egentligen händer inte mycket intressant fram tills klockan 13:30 dagen efter så vi hoppas snabbt dit. Då börjar infernot. Eller egentligen en halvtimme senare. Men vid den här tidpunkten får jag frågan: ”Är det du som ska micka på dem?” Dem är alltså de stora killarna och tjejen som ska sitta på scenen och hålla i stämman (det är alltså Saabs årsstämma vi pratar om). Japp säger jag och får till svar: ”Har du kavaj?” Ehh… What? tänker jag och säger ja. Jag hade faktiskt med mig en för att ha under stämman, men varför jag behövde denna till att micka upp folk förtäljer inte historien. Klockan 14:00 dyker sedan den tolkansvarige upp och hälsar. Denna verkar vara en trevlig dam i sin äldre medelålder, bra tänker jag. Men sen dyker tolkarna upp. Jag kommer, i respekt för de inblandade, inte redovisa hela historien, men vi kan säga som så att dessa tolkar förmodligen aldrig vaknat på rätt sida. Så känner du att du någon gång har så där vansinnigt tråkigt och inte vill göra något själv, slå då en signal så ska du få höra en historia utan dess like. Det hela slutar med att jag ligger på ryggen på golvet och andas djupt.

Nerrigg gick sen snabbt och lätt och jag kommer till firman och hämtar upp min röda fara runt halv tolv. På vägen hem är jag sedan nära att köra på en hare, två gånger. Först för att den springer ut framför bilen och sedan för att den står kvar och väntar.

Simon: Jag har nu uppgraderat mig från kameraägare, precis som din vilja. Dock har jag slarvat bort kabeln till kameran så det blir ändå inga finbilder. Tyvärr.

Annonser

Kommentera so far
Lämna en kommentar



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s



%d bloggare gillar detta: