Möjligtvis entreprenör, men jag klär inte i kostym.

Igår var jag för tredje gången på två veckor i huvudstaden. Den största skillnaden från andra gånger var att huvudorsaken till detta besök inte var jobb. Vi tar det från början.

Uppställning, nykammad och med knuten slips på firman 08:30. In med en dubbelstack EAW750 i Jumpern och en kaffe till resan. Sedan upp till Nyköping och utlast. Fortsätta upp till Stockholm för att som första quest försöka hitta en parkeringsplats.

Historien som följer innehåller mig själv, en 2,5 meter hög Citroen Jumper, en parkeringsvakt och ett parkeringshus.

Då jag inte hade något egentligt ärende till Globen kunde jag inte ställa bilen innanför de grindarna utan fick skaffa mig en parkeringsplats som vilken civilist som helst. Då jag är tämligen oorienterad i Stockholms parkeringshus valde jag att fråga en säkerhetsvakt på Globen om vart jag kunde ställa mig. ”Ta parkéringshusét under Globén” löd svaret. Men är det tillräckligt högt för Jumpern? Den är ju ganska hög. ”Jajjémén, det é lungt!” Dåså. Problemet när man åker in i det parkeringhuset är att det står skyltar om att maxhöjd är 2,4m. Jag gör ett litet försök, det är ju bara tio centimeter och de måste ju ha någon säkerhetsmarginal. Men tyvärr. Ingen lycka denna gång. Vad gör man då som en liten Rimforsabo i den stora staden? Jo, jag kunde ju knappast åka framåt och göra Jumpern till en cabriolet, jag tvivlar starkt på att det skulle varit uppskattat, trots att det börjar bli varmt och vårväder. Vända, så får det bli. Men hur? Ett tiotal bilar står vid det här laget bakom mig och väntar på att få köra in. Det är bara att slänga i växeln med R och höra de vackra pipen som signalerar att här kommer ett backande fordon. Folk börjar tuta, hytta med nävarna och skrika inne i bilarna. Anders ger sig dock inte, han har ju inte så mycket val. Ett bra tag senare jag har lyckats vända 13kubikaren och tagit mig upp på vägen igen. Trött på att alla tutar på mig åker jag bort från Globen så fort jag kan. Efter några hundra meter kommer en Statoilmack och jag bestämmer mig för att: här är det gratis parkering. Stannar bilen, låser och går därifrån.

Klockan 15:00 började sedan Showen och jag väljer att stava show med stort S, för det var verkligen vad det var. Kanske ingen ljudteknisk utmaning, men jag skulle gjort vad som helst för att få sitta där bakom och fundera på om jag borde plocka bort lite mer 300Hz och om man kanske skulle glittra till det hela lite. Så sjukt bra show rakt igenom, frågar du mig har jag inte tillräckligt med superlativ för att beskriva den. Men jag säger som jag brukar. Sjukt i huvudet, stört bra!

Sedan lite middag på det med trevligt sällskap och sen den underbara resan hem. Åkte från Stockholm vid 00:00, kom fram till Nyköping 01:30. Sov en halvtimme i bilen, tittade upp och såg att jag inte kunde komma i närheten av lastintaget på grund av massor, massor och massor folk. Sov en liten stund till och backade intill. Lastade in dubbelstackaren med 750, fick höra att vi missat två mikrofonstativ bad om ursäkt, tackade för att de lyckats lösa det och lovade att jag skulle underrätta chefen om det på måndag. Åkte ifrån Nyköping 03:00, landade utanför Soundforces lager 04:15. Ställde in bilen och hämtade min egen röda fara, tänkte några hemska tankar om is och plockade fram ett kreditkort för att skrapa rutorna. Satte mig i bilen och anlände till Borgbacken klockan 05:02. Då sjöng fåglarna och solens första strålar slickade de översta delarna på horisonten. Drog ner rullgardinerna och somnade.

Det gjorde jag igår. Vad gjorde du?

PS. Simon, förlåt. Jag ångrar så stört mycket att jag inte tog med kameran så det blir en halvtaskig iFånebild. Händer det igen blir det harakiri för min del.

Länk: Gorillaz – Feel Good Inc. Skön låt och skön titel. Orsaken till detta, strålande sol och en ljummen vårbris som sakta virvlade runt i håret en liten stund för att sen dra vidare till att vända upp och ner på några löv.

Såg att jag skriver romanlånga inlägg var och varannan gång, så nu kommer ett litet kortare för att bryta av. Det har inte hänt så mycket varken idag eller igår, förutom att jag behagade att bli ett år äldre igår och fick diverse gratulationer. Det var trevligt. I morgon blir det Stockholm igen och ytterligare ett besök i Globen. Annexet igen faktiskt. Och det var väl ungefär allt.

Förövrigt kan jag berätta att jag via mail har blivit notifierad om att jag vunnit högsta pris i två tävlingar som jag utan min vetskap varit med i. I den ena tävlingen, som en inte alls suspekt organisation i Frankrike höll i, kammade jag hem två och en halv miljon euro och i den andra som jag tydligen var med i på grund av mitt frekventa handlande på Amazonee.com (sidan verkar inte funka, men de kanske håller på med maintenance) blev jag den stolta ägaren till ett mindre slott i USA och en halv miljon amerikanska dollar.  Nu vill de bara veta mitt kontonummer och kod så att de kan sätta över pengarna. De ska nog få min lottorad från i fredags.

Under och in (det är tvärtomspråk för över och ut som är en parafras på over and out).

Det var en fasansfull tur att jag inte svarade i telefon mellan klockan två och halv fyra i torsdags. Då var jag så nära upplösningstillstånd jag någonsin varit och det hela slutade med att jag fick lägga mig ner på golvet och andas djupa andetag. Vad var nu orsaken till detta? Var nu en god läsare och läs några rader till så ska du snart få reda på orsakerna till detta spörsmål.

Det hela började med en okristligt tidig morgon i onsdags. Klockan 05:00 ringde klockan med det där hemska härdsmältealarmet och det var dags att ställa sig upp, göra sin morgonhonnör och kastas in i ännu en dag. Med ögonen sådär nästan stängda som bara en upp över öronen vansinnigt full Thorbjörnsson kan prestera kastar jag mig in i duschen, ut ur duschen, i mig frukosten och in i bilen. Röda faran får göra vad den är bäst på och i ett vips är jag på firman. Där är det dödstyst. Olåst, inte en människa på platsen och trailer och de bilar som vi skulle åka upp i är borta. Säg för Guds skull inte att jag missat tiden och att vi skulle åka 06:00 istället för 06:30?!??! Jag slänger mig på telefonen och ringer till chifen. ”Ehh, du Jörgen, är jag först på firman eller har jag missat tiden totalt?” ”Ja, vi undrade vart du var i morse, men vi var tvungna att åka”, får jag som svar! Jag hinner tänka många tankar och på bråkdelen av en sekund hinner jag gå igenom de sju stadierna av sorg. Först tror jag inte att det är sant, tänker; Nej, de kan de ju inte?! Försöker komma på något att säga som kan lindra situationen, känner mig lite skyldig: Vem ska nu bygga tolksystemen och hålla koll på allt trådlöst? Tänker sen snabbt; Men vad tusan, de kunde ju ha ringt! Känner mig lite nere och får till slut fram ett accepterande; Okej… ”Nejdå, vi har inte kommit än. Trailern åkte redan vid fem, men du skulle väl åka med oss?” Nalle Puh! Fast med betoning på puh… Först på firman alltså. Nice.

Väl uppe i Stockholm börjar vi snabbt bygga. Lite Q1, lite Digidesign SC48, lite Shure UHF-R och lite backuper. Ganska smutt rigg faktiskt och vi har provspelat allt innan lunch. Efter lunch är det småjusteringar och test och test och test och kontroller så att allt funkar och så kontroll igen. Och så lite småpill. Hade det inte varit för bildkillarna hade jag haft fina kabelgator överallt, men icke. Vet ni vilken väg som är den kortaste mellan två sträckor? Den bildkablaget tar. Alltid. Ingen respekt för kabelgator, alls!

Klockan 18:00 kantrar Saabs vd Åke Svensson scenen för att öva en gång på sitt tal som inte är trettiofem minuter långt utan trettiotvå och en halv. Vilket gör flera inblandade lyckliga. Dessutom infinner sig vid denna tidpunkt en blond dam i kjolsdress och markerade glasögon. I handen håller hon en dokumentportfölj och ser lite allmänt ”snofsig” ut. Min första tanke är att det där skulle vara sjukt kul om det var en sekreterare, för hon såg verkligen ut som urtypen av sekreterare hämtad direkt ifrån en vansinnigt kliché hollywoodproduktion signerad Adam Sandler eller någon liknande gestalt med dålig smak för roliga filmer. Faktum är att hon givetvis var sekreterare vilket gjorde min kväll lite roligare.

EDIT: Såhär i efterhand kan jag känna att poängen dog lite eftersom jag förstorade grejen lite väl mycket. Men jag låter historien vara kvar så kan ni sitta och fundera lite över min sjuka humor.

Jaja, åter till det som är väsentligt. Egentligen händer inte mycket intressant fram tills klockan 13:30 dagen efter så vi hoppas snabbt dit. Då börjar infernot. Eller egentligen en halvtimme senare. Men vid den här tidpunkten får jag frågan: ”Är det du som ska micka på dem?” Dem är alltså de stora killarna och tjejen som ska sitta på scenen och hålla i stämman (det är alltså Saabs årsstämma vi pratar om). Japp säger jag och får till svar: ”Har du kavaj?” Ehh… What? tänker jag och säger ja. Jag hade faktiskt med mig en för att ha under stämman, men varför jag behövde denna till att micka upp folk förtäljer inte historien. Klockan 14:00 dyker sedan den tolkansvarige upp och hälsar. Denna verkar vara en trevlig dam i sin äldre medelålder, bra tänker jag. Men sen dyker tolkarna upp. Jag kommer, i respekt för de inblandade, inte redovisa hela historien, men vi kan säga som så att dessa tolkar förmodligen aldrig vaknat på rätt sida. Så känner du att du någon gång har så där vansinnigt tråkigt och inte vill göra något själv, slå då en signal så ska du få höra en historia utan dess like. Det hela slutar med att jag ligger på ryggen på golvet och andas djupt.

Nerrigg gick sen snabbt och lätt och jag kommer till firman och hämtar upp min röda fara runt halv tolv. På vägen hem är jag sedan nära att köra på en hare, två gånger. Först för att den springer ut framför bilen och sedan för att den står kvar och väntar.

Simon: Jag har nu uppgraderat mig från kameraägare, precis som din vilja. Dock har jag slarvat bort kabeln till kameran så det blir ändå inga finbilder. Tyvärr.

Mina damer och herrar, ladies and gentlemen, det är en stor ära att få presentera, från de östgötska slätterna. Ingen mindre än Anders Brandén!

Ni känner honom säkert från hans tid i Piteå, eller kanske genom hans klassiskt eleganta, men ändå streetsmarta stil. Här kommer han, programledaren för kvällens blogginlägg.

Nu förstår ni inte mycket va? För inte finns det väl ett Crusoekapitel som heter Turn on the Action? Skulle det handla om när Robinson till slut känner sig så modig att han vill brottas med ett lejon eller försöka gå på vattnet i kannibalernas soppgryta eller om hans tröstlösa försök att landa en dubbel mollbergare i pik från en klippa? Den frekvente läsaren gör sig påmind om att Anders har en synaps och att denna tidigare hävdade att en viss utveckling skulle ske. Min nya plan är alltså att låta en så banal (-b) företeelse som en låttitel, som illustrerar min sinnesstämning eller dag, bilda en rubrik. Dagens inlägg blir alltså pilotavsnitt i en ny era och för att hylla detta ska vi leka en liten lek som gör denna bloggläsning lite roligare, eller iallafall lite mer av en tvgala och lite mindre av en blogg.

Leta nu upp låten Turn on the Action av Quincy Jones (albumet heter The Dude och är ett av världshistoriens bästa album, punkt!). Är du ungdomlig och per definition lat ber jag dig att trycka HÄR för en Spotifylänk, eller HÄR om du föredrar den hutlösa komprimeringen hos en stor videosite. Nu kommer den svåra biten. Du ska nu sätta dig in i samma sinnesställning som en sådär galet ambitiös och engagerad presentatör uttrycker. Du vet den där rösten som nästan småskriker lite och får en att hoppa till i soffan och tänka: ”Han, han måste vara en riktig brudmagnet”. Eller något i den stilen.

När du nu är i den sinnesställningen kan du unna dig en första genomlyssning av introt på låten. Vi pratar alltså om de första 25 sekunderna. Dessa sekunder utgör det bästa, mest genomtänkta, underbaraste, ädlaste, vackraste, mest celesta, mest eufoniska introt som någon gång satt sin fot på denna jord. Jag har av denna anledning också valt att kalla detta: ”Introt till mitt liv.” Så vet du att jag är på väg att äntra (låter nästan som kantra, men har en helt annan betydelse) din dörr och vill att jag ska göra en storslagen entre, låt mig då höra den första tonen precis när jag öppnat dörren.

Åter till leken.

Lyssna igenom introt några gånger så att du får lite feeling. Som du snart märker är det uppdelat i två delar, den första, storslagen och nästan lite som en himlakör och den andra lite mer av en perfekt presentationsdel. Har du gått grundskolan så kan du här räkna ut två och två. ”Det är ju två meningar precis i början av inlägget som jag inte förstår. Och introt till hans liv, som bär samma namn som rubriken på blogginlägget jag läser har också två delar. Ahha!”

Gör ett försök. Råcoola presentationsrösten, den första meningen till den första delen och vise versa. Doit!

Har du följt mina anvisningar har du nu ett supercoolt intro att köra på fester och tillställningar (”Man kanske skulle försöka sig på en succe på Saabs bolagstämma på torsdag…” Red amn).

Får det nu lov att vara en liten presentation av gårdagen och idag? Jaså det säger du, kort men koncist. Ja, vi ska göra så gott vi kan.

Igår var jag ute på mitt första ”jobb” i Soundforcejackan (japp, jag har fått en jacka!). Kalle Moraeus, Hej Kalle och Orsa Spelmän stod för underhållningen här i Linköping. Hej Kalle är alltså Kalles kompband som han använder sig av när han vill sjunga Evert Taubecovers, eller riva av en melodifestivalhit. Det består enbart av riktiga musiker och således hade ingen repat utan fick noterna på plats, körde igenom setet en gång och showade sedan loss som yra fågelholkar på grönbete. Fågelholkar är inte så bra på att beta och i synnerhet inte när de är yra. Resultatet blev alltså därefter. Men den i övre medelåldern betalande publiken skrattade gott åt Kalles skämtsamma mellansnack och klappade snällt (på ettan och trean, *grr*) i låtarna. Själv stod jag bakom SD8an och barnvaktade den gästande tekniker och berättade snällt hur man satte igång phantommatningen eller satte igång single cue. Då de flesta med ett R (för Rullator) på körkortet blir snabbt trötta på kvällarna och för att inte ha en drös sovande pensionärer på halsen hade arrangören satt gigtid till 17:00, en väldigt passande tid då man på ett fantastiskt effektivt sätt undviker alla dygnets ljusa timmar. Tidig lastning, rigg, snabb middag, gig och nerrigg sen är det mörkt och man åker sakta hem med solglasögonen i tryggt förvar i innerfickan.

Dagen idag var en lite småkonstig dag. Jag har pysslat med saker som inte riktigt hör en ljudtekniker till. Till exempel satt på barndoors och servat ett gäng MAC2000. Barndoors tänker någon, på en moving head? Japp. Enligt källor har Soundforce kvar de sista fungerande barndoorsen till MAC2000 i Sverige. Coola är de iallafall.

Nog om ljus, jag har också byggt talande papperskorgar. Talande papperskorgar?!!!ONE1!!! Japp, en liten mobiltelefon med kameran som sensor, ett litet program och en liten förstärkare som får signal från hörlursutgången på telefonen. Och så sjukt engagerade skådisar som glatt skriker ut: ”WOOOOOOOW, en colaburk och lite snabbmatsrester! Tack!” eller ”Kvitton, va? Var det allt? Kan du inte ge mig något mer, jag är så hungrig!”. Ganska kul.

Som du kanske märker så blir allt lite kortfattat och inte så roligt nu. Det är för att jag inte riktigt orkar skriva mer. Nu ska jag ladda inför lasten i morgon och försöka förstå hur tidigt jag måste gå upp på onsdag för att hinna med trailern till Stockholm. På onsdag är nämligen en stor dag. Mitt första Globenjobb.

Kapitel nio i Robinson Crusoe, nuff said!

”Vaknar upp inför en ny dag, sätter mig upp i sängen och blickar ut. Lägger mig igen.”

Så börjar första utkastet till Tomas Ledins sommarplåga ”Sommaren är kort” och man kan ju förstå att den inte hade blivit riktigt samma hit om han hade fortsatt på den banan. Men jag brukar tänka lite på den textraden en dag som denna. Solen lyser med sin frånvaro och återigen väljer Gud att vattna på en plats där vi redan har rinnande vatten i kranarna. Inte ska väl dock denna trista syn förmörka mitt sinne någon längre tid? Nej, saker och ting är kul sa jag någon gång förra året och vi (jag och mig själv) ska väl kunna styra ihop något trevligt idag också. Om inget annat så kanske jag ska börja fundera på frukost vilken minut som helst.

Men först en liten redogörelse för torsdagen och fredagen och kanske några ord om onsdagen om jag kommer ihåg vad jag gjorde.

Onsdagen började inte alls med kabellödning som man skulle kunna trott. Jag, Urban och Erik åkte istället in till stan och ett tak vid filbytertorget för att plocka ner lite saker som blivit kvar sedan Vinterljus. Väl där möttes vi av en stilla bris, strålande sol och +15grader. Samt Linköpings skyline i dagsljus. Inte dumt alls faktiskt. Detta tog hela förmiddagen. Efter lunch fortsatte vi med att en lirare från Fitzpatrick kom och visade upp lite av de produkter som han hade, bland annat en liten genomgång av Turbos nya line array TFA600. Lite som en blandning av en massa olika produkter. Systemet för att ställa vinkel är misstänkt likt J-seriens lösning, upphängningen i framkant har samma princip som Nexo Geo-T och HF-lösningen såg ut som en vidareutveckling av Meyers REM-horn. Lite kul faktiskt och det skulle vara roligt att lyssna på det. Det sprider ganska mycket åt båda håll 100×16, vilket gör att jag misstänker det att händer ganska mycket mellan lådorna. Lite som Q-serien. Vi fick också lyssna på Turbos Milan 15, ytterligare en plastlåda tänkte jag, men det var faktiskt en ganska bekväm upplevelse. Den var inte alls så honkig (kul ord faktisk) som plastlådor brukar vara dessutom vägde den ungefär som en RCF Art310 men med skillnaden att det satt en 15″ i istället för 310ans 10″. Bra feature. Det var väl ungefär onsdagen.

Torsdagen var en bra dag. FOH1 och Mon1 ställdes upp för att gås igenom för sommaren. XL4an startades upp och jag stod som ett litet barn och tittade på när den kalibrerade sina reglar. Dock visade det hela att stageboxen hade uppenbara skärmproblem. Något man inte vill ha. Alls. Någon gång. Detta tog ungefär en heldag att lista ut och jag, Erik, Urban, Björn och Jörgen slog våra kloka huvuden ihop för att försöka hitta en lösning på problemet. Men inte. Dagen gick åt till att fundera, testa, göra om, göra rätt, testa igen, fundera, fundera och testa igen. Följden av detta blev att jag under hela fredagsförmiddagen satt och läste på om pin 1 problematik. Mycket läsning finns det och jag sammanfattar det hela med att det är synd att avstånd finns. Fredagseftermiddagen gick åt till packa ihop saker som ska följa med Kalle Moréaus på två gig. Varav jag och Anders ska göra det första på söndag. Trevligt. MADI, SD8, M7CL, AIS112 och sex Ribaltor. Det kommer bli bra.

I torsdag blev det också en lite spontan middagsbjudning hemma på Borgbacken. Jakob och jag pratade om att styra upp lite pasta; ”Olivia kommer också och Amanda. Förresten, sa jag att Sanna och Andy dyker förbi? Och Ola.” Riktigt trevligt blev det till slut och en fantastisk matlåda dagen efter. Jag var kung i matsalen!

Fredagen bjöd också på två kära återseenden. Fika med coolaste Anton och lite godis med sköningen Jimmy.

Några bilder som kort sammanfattar de tre dagar i mitt liv som nu flutit förbi.

Nu frukost.

Efter en varsam överläggning med mig själv har jag bestämt att utveckla mitt rubrikskrivande. Verkställande synaps låter hälsa: ”Att ta nästa steg i rubrikprocessen var för oss ett naturligt steg i utvecklingen. Det möjliggör en i framtiden fortsatt resa mot att stärka det varumärke som redan finns.” Precis som en politiker eller pressad företagsekonom säger inte mina synapser mer än vad som precis framkommit. Vi har utvecklats och vi tycker att det är bra. Punkt. Dagens rubrik också hämtad ifrån litteraturen (man vill ju inte gärna förhasta sig och gå för snabbt framåt, ifall man i framtiden märker att utvecklingen går åt fel håll), närmare bestämt ifrån läromästaren med den formelettsnabba munnen, som hans namn betyder på Sandawe. Mina damer och herrar, mannen som skrev bevingade ord som: Endast tråkmånsar är briljanta vid frukosten, *trumvirvel* Oscar Wilde. Rubriken är tagen ifrån hans första roman med samma namn. Inget av detta hör egentligen hit.

Min dag. Är det kanske det som är intressant? Dagen började bra med en resa in till Linköping och Soundforce med ”Röda Faran”. Så kallar jag den bil jag kör för tillfället. En röd Peugeot 206 från mellankrigstiden eller tidigt 90-tal. Modellerna är hårfint lika, vilket gör det svårt att skilja på årsmodellerna. Hursomhelst. Morgonmöte klockan nio och sedan, återigen, mixplatstajm! Soundcraft gör från och med nu inte så bra bord. Det är alltid lika roligt att starta upp dessa och se vilka lampor som lyser och vilka som inte lyser. Och för att inte tala om nyfikenheten hos mig när jag inom mig gissar vilka kanalers mätare som visar på signal utan att ha något inkopplat. Den tidigare nämnda MH4an fick tillbaka sina kanalstripar idag och, japp Anders strikes again, tiptop. Dock hade mätarbryggan ett närmast Behringerliknande beteende. Anders säger cando och går lös på den med en limpistol! Vem ger en praktikant en limpistol förresten? Tur att jag är lojal med firman och vill alla mixerbords bästa. MH3or stod sedan på tur. En liten stackars 32-kanalare hade fått sig en dusch av cola eller eventuellt maltdryck och således blinkade saker där saker inte skulle blinka och det var stört omöjligt att skicka vissa kanaler till masterbussen (HAHA, roligt va, precis som ett fordon, buss alltså. Tänk vad kul de måste haft! (till dig Lania, själv förstår jag fortfarande inte det roliga)). Så, koppla in valfri högtalare (Meyer UPJ-1P är min valfria) och gå igenom, kanal för kanal, vad funkar och vad funkar inte. Skriv detta på ett papper, skicka med pappret och säg till Erik att han ska ta med sig bordet till service. Den andra MH3an behövde bara en liten genomgång, en väldans massa ”funkar ej”-tejpar hade blivit fastklistrade på väl valda pottar. Men precis som Eriks topp som jag kort berättar om lite längre fram så handlade det förmodligen om ett vanligt SBS-fel. Det överlägset vanligaste felet i alla branscher. Förövrigt undrar jag varför skolan inte skaffat sig en Easy-Tilt eller två. Eller kanske tre, eller fyra. Vidare. Sedan skulle två stycken M7or få ny firmware och sen blev det lunch. Allt detta samtidigt som jag tittar på Erik som försöker laga en fungerande Marshalltopp. Efter lunch satte jag mig med Erik och lödde lite kabel igen. Sådär skönt hjärndött med lite musik och allmänt snack om ljudteknik. ”Om du var tvungen att ta med EN mikrofon till en öde ö, vilken skulle du ta?” och ”…man kanske skulle ta en Beta58, så kan man använda den som hammare och bygga ett vindskydd” följt av en ”Jag skulle nog ta med en 4011. Men då behöver du ju ett puffskydd om någon skulle komma och vilja sjunga. Ja och om Bögback skulle komma så skulle jag behöva ett stormskydd, men det är ju bra för stormskydd låter det ju som att man skulle kunna bo i och då slipper jag bygga något.” Ni vet hur det är. Nu är jag helt slut och överväger ifall jag antingen ska titta på en sjukt intressant dokumentär eller gå och lägga mig.

Dagens ”saru?” söker man på ”lennart jähkel åre” hamnar min blogg på första sidan. SEO så det bara skriker om det!

Under och in fast på utrikiskt tvärtomspråk.

Till sist en bild på gårdagens käk med Jakob. Trevligt värre faktiskt.

Nu funderar den frekvente Robinson Crusoeläsaren med så många synapser som det är möjligt. Hoppade han inte över ett kapitel nu? Jovisst gjorde han det. Jag kände liksom inte att det var läge för kapitel fyra riktigt än. Jag väntar nog med den titeln till ett bättre tillfälle.

Dags för ett helginlägg såhär på påskdagen när Jesus uppstått och allt. Klämde ett ägg till frukost och sa hej till la famillia som kommer pumpa slush några dagar framöver i Åre. Inga hard feelings där faktiskt, även om vi inte kom upp i 30 skiddagar som planen var i början av säsongen så är jag nöjd med mina dryga tio. Såhär i efterhand skulle mina leder nog låtit ännu mer av ett klockspel om jag hade uppnått de 30 eftersträvade.

I går var det lite traditionsenlig middag med morbror, fru till denne och lite annat skönt folk. Annat skönt folk i detta sammanhang var morfar, päronen, brodern och två vänner till familjen. Dock är det alltid gott att få fräscha upp sina artighetsfraser och få de äldre i skaran att känna att det trots allt kanske finns någon pojkvasker som kan uppföra sig bland folk.

Efter en superbt god middag vankades det lite påskeld, västgötsk tradition som vi som liten utvandrarklan tappert håller i. Det gäller ju att se till så man inte överraskas av några häxor i påsknatten. Det vore ju för tråkigt. Men innan det tittade vi till de framtida stekarna, fällarna och lasagnerna. 14 små söta lamm hade det blivit och fler var på väg.

Det var väl ungefär det. Inte så mycket ljudteknik alls faktiskt.

EDIT: Jag kan ju inte släppa iväg ett inlägg utan någon som helst form av ljudteknik. Därför kommer nu en liten reflektion över mätriggar.

Jag är riktigt sugen på att skaffa mig en mätrigg av något slag. Det finns ju en hel del system på marknaden. Men de två som känns mest aktuella är antingen Smaart eller Live-Capture. Det är det första problemet, vilket av dessa är det värt att satsa på? Det lutar idag mest åt Live-Capture. Dels för att det har en hel del trevliga funktioner som jag vill åt. Bland annat en riktigt smutt MLS-mätning och en SPL-log som inte är av denna värld. Dessutom är det svenskgjort och med en fruktansvärt trevlig support. Dock, 10 kilo kronor är ganska mycket pengar för ett program och ska man köpa ett par mätmickar till också så drar det gärna iväg upp mot det dubbla. Det finns dock en liteversion som kostar hälften så mycket, men då missar man MLS-funktionen. Det suger.

Nästa problem är mätmickar. I en perfekt värld skulle det ramla in ett matchat par Earthworks M50 med tillhörande kredit till fakturan. Men, det är tyvärr ingen perfekt värld och här finns det också en hel del att välja bland. Audix har gjort en mick som skulle kunna funka. Så också (jag gillar inte att svära i kyrkan, men) Behringer. Men jag vill ha något som jag kan vara nöjd med i flera år framöver och då kanske det är bra att redan från början lägga lite extra pengar. Earthworks har gjort en mick, M30, som skulle kunna vara ett bra alternativ. Kanske att man ska köpa en mick och Live-Capture Lite och i framtiden köpa en till och uppgradera till Proversionen. Då får man ju dock inget matchat par… Goddamnit. Frågorna är oändliga. Nu ska jag äta lunch.

Vi föll inte samman, vi anpassade oss; våra tjugo år, som gjorde så mycket annat än svårare för oss, var oss därvid hjälp. Men det viktigaste var att det inom oss vaknade en fast, praktisk samhörighetskänsla, som i fält stegrades till det bästa som kriget frambragte: kamratskap.

Återigen två referenser som bara de litterärt bildade känner igen. Den första kan ni, vid närmare eftertanke, förmodligen räkna ut var den kommer ifrån. Det för dagen aktuella kapitlet handlar om när Crusoe lider skeppsbrott och hamnar på ön som kommer bli hans hem för en lång tid. Den andra referensen är betydligt mer svårförstådd, även av mig, trots att jag läst boken. Känner du igen den, eller bara vill gissa kan du ju skriva en liten kommentar. Den blir hursomhelst mitt sätt att säga att det inte hänt så mycket idag. Jag avslutade min reparation av MH4:an och tittade lite på en glappande D12:a och så drack jag stora mängder kaffe och åt lite tårta.

Därför tänkte jag, för allas vårat eget bästa och välbefinnande förklara lite av det jag skrivit tidigare. Mira, håll i dig!

RS232 är en beteckning (betäckning skulle vara fel, men roligare att skriva) för en seriell databuss. Lär mer här!

6-polig DIN är en kontakt med sex poler.

XL4 är ett stooort analogt mixerbord från Midas. Titta på bilden eller bli en äldre sko av gammal modell.

MSL4 är en högtalare från U S och A, point sorce, inga konstigheter. Bra är den också.

Det var väl allt för idag. Lev väl och glad post eller nåt.